Ja nu är det dags att kika på tapeter till sovrummet... I vårt nya sovrum så är det ljust och fint. Alla väggar är vita och golvet är ekparkett. En hel vägg är med inbyggda garderober och vi vill tapetsera en fondvägg som ska vara samma vägg som sängen står mot (jag vet, förutsägbart!). Idag var jag och mamma och kollade tapeter på Göta och jag fastnade för några stycken som alla är från Cole & son. De är lite dyrare men ack så fina. Nu får ni hjälpa mig, vilken tycker NI är snyggast? Tänk vitt rum med vita och gråa detaljer!

1


2


3


4



Om ni tycker er känna igen märket Cole & son så beror det nog på den kända Woodstapeten som många har tapetserat upp hemma. Tror att jag lagt in någon bild på den innan i bloggen med!



Alla ovanstående bilder är tagna från http://www.cole-and-son.com/home.asp


Den som jag är mest sugen på är faktiskt nummer 3. Jag hittade den först i en Family Living tidning då den var hemma hos en danskt par och tyckte den var så vacker mot de vita. Jag kollade på Family Livings hemsida och den enda bilden från det reportaget med tapeten i bakgrunden är denna;


Bild tagen från http://www.familyliving.se/artiklar/Stormonstrat-bohemliv-i-city1/

Jag tycker den känns så vacker och lugn fast det är massa blommor på den. Aja detta blir svårt, får se vad Petter har att säga om saken.

Village 469;-

Korbo 980;-



Ica Maxi 249;-

MIN korg från Blomsterlandet 179;-

Bilder lånade från Ellos.se

Foto taget av min stolta farmor.

Klockan 07:00 imorse var jag och Petter på väg mot Tullen. Jag körde. Redan på motorvägen lägger jag märke till en mintgrön bil bakom mig som kör fort. Jag tänker inte mer på det utan kör av avfarten mot Tullen och tar vänster. När vi kommit till Göteborgsvägen stannar jag eftersom väjningsplikt gäller för min del. Jag tittar och när jag inte ser några bilar släpper jag bromsen. Men istället för att bilen lugnt och fint kryper fram som jag är van vid så känns det som bilen med stor kraft tar ett jättehopp rakt ut i vägen. Sedan är bilen död. Jag tittar på Petter och han tittar på mig. Det går några långsamma sekunder tills jag inser att vi blivit påkörda bakifrån och ungefär samtidigt kommer smärtan i mina knän.
- Petter. Någon har kört på oss! Säger jag med panik.
- Starta bilen och kör in till kanten. Svarar Petter och sätter på varingsblinkerserna. Bilen bakom följer efter och jag ser att den är mintgrön. Eftersom jag både har ont och är i chocktillstånd går Petter ut och byter uppgifter. När jag sitter i bilen flyger hundratals tankar genom huvudet. Mest tänker jag faktiskt på bilen. Med tanke på den kraft han körde in i oss måste bilen vara krossad baktill. Petter kommer tillslut tillbaka och säger åt mig att köra till Byttorp (dit vi skulle från början.) Sedan förklarar han att han ska ringa sin pappa och kolla upp exakt hur vi ska gå vidare nu. Jag frågar om vi verkligen kan köra bilen och när han svarar att bilens skador knappt syns tror jag faktiskt att han ljuger bara för att lugna ner mig. När Petter börjar prata med sin pappa och jag har kört 100 meter känner jag hur chocken lugnar sig och istället blir tårar. Jag kan inte sluta gråta. Petter frågar om jag klarar köra in på parkeringen och jag nickar. Petter lägger på och håller om mig i vad man kan kalla en evighet. Jag kan inte sluta gråta. Tar krocken personligt. Undrar vad jag gjorde för fel eller om jag till och med förtjänade det. Jag klarar precis av att ringa min ena syster och så fort jag hör hennes röst brister jag ut i gråt igen. Vi bestämmer oss för att Petters pappa hämtar mig och bilen får stå kvar på parkeringen (Petters jobbparkering). Vi bestämmer också att Petter ska jobba eftersom han känner sig helt oskadd från krocken. Eftersom mina föräldrar är i Italien och min syster Linnea är i Kalmar så är Kristina den enda i min familj som för tillfället är i Borås och hon säger att hon möter mig hos Petters föräldrar.

När Petters mamma och pappa kramar om mig fortsätter jag att gråta, det går inte att sluta. Jag får kaffe och smörgås eftersom jag inte ens ätit frukost. Det är inte förren nu jag inser att jag har pyjamas på mig. När jag sitter där med mina svärföräldrar och ena syster känner jag plötsligt ilska. Ilska mot mannen som körde in i oss. Ilska över alla samtal jag måste göra till försäkringsbolag, bilverkstader och tiden jag måste lägga ner på någonting då jag inte ens gjort något fel. Ilska över att krockar kan hända de som kör lugnt och lagligt med, till och med bilar som står stilla! Petter mamma ringer sedan till sin bror som är läkare och bokar en tid för undersökning klockan elva. Det har inte ens slått mig att jag kan ha skadat mig allvarligt. Knäna ömmar och en smärta börjar uppenbara sig i min högra tumme. Jag konstaterar att knäna tagit smällen mot brädet under ratten och tummen fått ta den mot ratten. Då Petters föräldrar också arbetar så tackar jag för mig innan min syster skjutsar mig hem så jag kan byta om innan läkarbesöket. Petters morbror undersöker mig sedan vid elva. Jag har klarat mig bra med yttre blåmärken men den högra tummen kan ta lite längre tid att läka. Något med senor och leder och jag vet inte vad. Det högra knät kan också ha en blodbristning eller liknande får jag höra. Min syster Kristina väljer sedan att ägna hela dagen till att vara med mig och ta hand om mig vilket jag är otroligt tacksam över!

Det är nu min ilska börjar lägga mig och det enda jag faktiskt känner är tacksamhet. Det kunde ha gått så mycket värre än vad det faktiskt gjorde. Tänk om en bil kommit på Göteborgsvägen och kört in i oss efter vi blivit påkörda bakifrån? Tänk om mina knän hade krossats mot instrumentbrädet? Tänk om det gått så illa att varken jag eller Petter hade kunnat skriva om det i efterhand? Vad gör ömma knän, en ond tumme och lite lackskador mot vad som kunde ha hänt?

Så nu när jag gått igenom chock, sorg och ilska så är det endast tacksamhet jag känner nu. Och efter att ha pratat med mamma, pappa, Linnea, Kristina och farmor så känner jag mig glad.

Snart ska jag gå och lägga mig med hjälp av någon form av smärtstillande samt en lättnad över att jag faktiskt kan gå och lägga mig inatt.